Att vara funktionär – exemplet skidskytte-VM 2019

Nu när skidskytte-VM i Pokljuka i Slovenien har inletts tänker jag att det säkert står någon glad och lite nervös ackrediteringsvärd någonstans och fryser om fötterna.

För två är sedan var jag nämligen funktionär när VM gick i Östersund, 2019. Och jag var just ackrediteringsvärd, lustigt nog – vilket innebär att man är en slags dörrvakt som kollar att folk har tillstånd att gå in i de olika sektorerna på området – skjutvall, start, mål, mixed zone, spår etc etc. Frös om fötterna gjorde jag också eftersom jag inte iddes ta med mina varma vinterkängor till Östersund – big mistake.

Ett skidskytte-VM är oändligt mycket större än man (jag) kan tro när man ser det på tv och det ligger mycket arbete bakom. Mästerskapet gick 6 – 17 mars, och både ideella och avlönade krafter hade jobbat med förberedelser långt innan dess.

Om jag inte minns fel var vi runt 800 funktionärer som jobbade med media, service, ackreditering, antidoping, mat, skjutvall, spår, parkering, transporter etc etc – det behövs mycket folk! Och till det kommer alla aktiva, ledare, press och publik.

En stor del av funktionärerna var veteraner i mer än ett avseende. Väldigt många var pensionärer och många hade jobbat på världscuptävlingar sedan VM gick i Östersund 2008. Jag vet inte hur situationen ser ut nu, men många jag pratade med sa att de tänkte hänga med fram till VM 2019 och sedan lägga av.

Hur ser då villkoren ut för en funktionär? Man får inte betalt (antar att personer med specialkunskaper och stort ansvar får betalt – jag har faktiskt ingen aning om hur det funkar), men vi fick en massa varma och bra kläder (som jag faktiskt haft användning av efter tävlingarna – vilket man inte alltid kan säga om missklädsamma kepsar och lila pikétröjor som man får som friidrottsfunktionär), vi fick frukost och lunch eller middag och vi fick fribiljetter. Och så fick jag en fin mugg. (”Britt-Marie har sagt att du ska ha den här.”)

Ibland när jag har varit funktionär har man fått ett schema med exakta tider för hur man ska jobba och vad man ska göra. Så var det inte riktigt här, utan det var lite mer ad hoc och en kortare planeringshorisont, men det fungerade bra. Min gruppledare hade ett stort kollegieblock, där hela planeringen sköttes med blyertspenna och suddgummi. Min kompis Marit som jag bodde hos myntade uttrycket Storschemat, för den där planen som kanske finns för oss alla här i livet, men som vi bara får se en liten skymt av då och då.

Jag brukade börja mina pass vid tiotiden, efter en kopp kaffe på restaurang Ferry, och då fick jag ofta vakta trappan ner till skjutvallen, dit aktiva gick för att skjuta in sig innan tävlingarna och tränare gick för att göra vad nu tränare gör.

Det var inte så trafikerat så jag hann njuta av utsikten över Östersund och baksidan av storbildskärmen, skotta snö samt prata med funktionärerna som jobbade med skjutvallen. Det verkade kul så jag bestämde mig för att jag ville jobba med det nästa gång. Nästa gång har dock inte blivit av än.

Under tävlingarna hade jag den stora turen att få stå i målområdet, vilket innebar att jag dels kunde följa tävlingarna från första parkett och dels att hela världseliten passerade så nära mig att de flesta nuddade vid min arm. Eller kanske var det jag som nuddade vid dem #martinfourcade

Mina arbetsuppgifter i målet var att ställa upp vapenställen, borsta bort snö, skotta snö samt se till att endast de ackrediterade tog sig in i målområdet och att endast press tog sig in i pressfållan. Det lyckades utmärkt, förutom när Dmytro Pidrutjnyj vann guld på jaktstarten och en massa ukrainska ledare klämde sig in för att gratulera honom. De lyssnade inte ett dugg på mig när jag sa ”Only 4B, here. Are you 4B? Only 4B!”, vilket var den ackreditering man skulle ha för att få vara i målfållan.

Fast i övrigt lydde de flesta mig och visade snällt upp sin ackrediteringsbricka, men vissa hade den instoppad långt under alla kläder, och vissa (fast väldigt, väldigt få) blev irriterade för att jag inte kände igen dem å ba ”Amen, jag var ju här i går, du kommer väl ihåg mig?” å ja ba ”Nej.”